Kelpie, rasen som blev två

Det var de skotska immigranter som tog med sig och importerade vallhundar, sk working collies från sina hemtrakter till Australien under första hälften av 1800 talet. Ur dessa linjer utvecklades kelpien till en vallhund som är anpassad till de speciella förhållanden som råder i Australien. Hög värme, ofta med temperaturer över 40 grader, stenig och oländig terräng, långa arbetsdagar,
djuren spridda över enorma områden och jämförelsevis med nordiska förhållanden oerhört många får och nötkreatur på gårdarna.
Att ha fungerande vallhundar var och är helt nödvändigt för att kunna klara av att hantera boskapen och helt naturligt så styrdes aveln till 100 % på hundarnas arbetsförmåga.
1872 segrade en tik på det första vallhundsprovet i NSW Australien, hennes namn var Kelpie och hennes valpar som blev väldigt eftertraktade benämndes “Kelpies pups” och till slut blev det bara Kelpie. På detta sätt har Kelpien ha fått sitt rasnamn.

Under första halvan av 1900 talet så tillkom möjligheten att ställa ut kelpien och det är redan här som inriktningen på aveln börjar dela sig. Några uppfödare valde att helt och hållet avla på utseende och många andra med inriktning mot vallning. Efter några generationer så börjar kelpie- rasen att skilja sig alltmer efter inriktning. De som behövde en vallhund köpte den vallande varianten och de som ville ställa ut den andra. Ibland så råkade någon farmare som behövde en arbetande vallhund köpa från fel linjer och fick en hund som inte fungerade tillfredställande, för att bevara kelpiens goda rykte som vallhund började Working kelpie Council (WKC) 1967 att på egen hand registrera kelpies av den vallande varianten. Brytningen mellan de två varianterna i Australien blev total när man från kennelklubbshåll beslöt att inte erkänna Working kelpien 1976. På frågor om detta i dag svarar Australiska kennelklubben att de registrerat Australisk kelpie och att WKC registrerar Working Kelpie.
Uppskattningsvis så finns det ca 85 000 WK på farmerna i Australien, antalet AK är betydligt färre.

De första kelpiesarna kom till Sverige 1973 och fram till år 2000 tillhörde varianterna samma register.
Rasen delades år 2000 då Working Kelpie blev en egen ras i Svenska kennelklubbens annex register. De två varianterna har i praktiken varit delade i många år, avel mellan varianterna förekom i ytterst liten skala när det fortfarande var möjligt. WK falangen ansåg att AK försämrade vallanlagen samt att AK inte uppfyllde exteriöra krav för praktiskt arbete (för tunga och kompakta). AK folket använde inte WK därför att de inte alls uppfyllde rasstandarden och ansågs vara dåliga mentalt.
I och med rasens delning uppstod en konflikt om rasnamnet i Sverige, och efter diverse kompromissande så fick WK namnet Australian stockdog/Working kelpie. Då detta rasnamn inte existerar någon annanstans i världen så används det i princip bara i register sammanhang.

I Sverige har framförallt AK nått stora framgångar inom bruks och lydnad och vissa uppfödare arbetar hårt med att AK ska behålla sina fina bruksegenskaper.
Bland WK så är det betydligt färre som tävlar, de allra flesta säljs som vallhundar.

Vad är egentligen vallning ?

I olika rasers standard kan man läsa att hunden ursprungligen är en vallhund. Det betyder att rasen ursprungligen har varit en vallhund eller ibland att hunden varit en slags kombinerad vall och vakthund för herde och boskap. Dåtidens användningsområden ligger på vissa raser mycket långtifrån hur en modern vallhund används.

Avlas inte rasen på sina vallegenskaper så finns de inte kvar i någon större utsträckning, för även om det ibland finns vissa bitar kvar i hunden så räcker det inte särskilt långt om vi vill ha en fungerande vallhund.
Att du släpper din hund bland några tama får och hunden springer ett par varv runt fåren så innebär inte detta att hunden är en fungerande vallhund - det är mycket mer komplicerat än så. Att avla på vallhundar kräver stor kunskap om vallning och kompromissar man på något sätt vad det gäller vallningsegenskaperna så finns risken att hunden kommer att sakna vissa bitar. Och därigenom oftast inte håller måttet som vallhund.

Dessa ärftliga bitar måste en vallhund ha :

Balans:
Vilket innebär förmågan att styra djuren i samlad flock i rak linje mot en bestämd punkt.

Förutseende:
Är den egenskap som gör att hunden känner djurens kommande rörelser medan de fortfarande är stilla och kan agera så att en svår situation inte uppstår. En hund som saknar denna egenskap tappar lätt djuren.

Koncentration:
Hunden ska hela tiden ha full koncentration på djuren annars gör den ett splittrat arbete. Detta är en egenskap som oftast brister på de raser som inte avlas helt och hållet för vallning, sådana hundar fungerar i vallningen så länge de får arbeta utan någon störning från föraren men när hunden både måste valla och ta kommandon från föraren så tappar hunden en del av fokuseringen på djuren.

Kontroll:
Förmågan att ha full kontroll över en flock och ett enskilt djur eller vad situationen kräver.

Tryck:
Hunden ska kunna påtvinga djur den hastighet och riktning i förflyttning som den vill att djuren ska gå i .

Följsamhet:
Hundens förmåga att utföra det arbete som för stunden krävs kontra djuren och föraren. Följsamhet och balans är nära knutna till varandra.

I bruks och lydnad kan en duktig förare skyla över en del av hundens brister men det är svårare i vallning. Till exempel om hunden saknar förutseende så är det omöjligt att kompensera, vi människor saknar ju den egenskapen och när man upptäcker vad som är på väg att hända så är det ofta för sent att dirigera hunden. Saknar hunden tryck så har den svårt att få djuren i rörelse, det kan vi inte påverka så mycket det heller.
Förstår man vikten av ovanstående egenskaper så är det lätt att förstå att aveln på fungerande vallhundar lämnar litet utrymme för skönhetsdetaljer. Om hunden flyttar djuren genom pendlande kroppsrörelser så kallas den kroppsvallare och flyttar den djuren genom en hypnotiserande blick så är det en eyedog. En mix av de två arbetssätten är vanligt och man brukar titta på i vilken grad dessa förekommer hos den enskilda hunden.

I dagens läge finns två raser som enbart avlas på vallegenskaper och det är Border Collie och Working kelpie. Vallhundsprov och tävlingar arrangeras av vallhundsklubben och har man behov av en vallhund så är det viktigt att föräldrarna meriterat sig på sådana prov.
Ibland så hör man argument att vallproven inte är gjorda för att passa olika raser, de är de inte heller. De är till för att man ska kunna sköta och hantera djuren på gården på ett effektivt och djurvänligt sätt, oavsett vilken ras hunden är av.

Som det framgår av ovanstående så är det de olika användningsområdena som präglar temperament och utseende hos respektive kelpieras.
Vi börjar med de exteriöra skillnaderna så är WK oftast högre, längre och har en tunnare kropp. I och med att man inom WK kretsar liksom Border Collie avlar på arbetsförmågan så förekommer det ganska stora variationer i utseendet. Svart med tan tecken är den vanligaste färgen men ett antal färger förekommer såsom brun, brun med tan tecken, röd, svart, fawn och blå.
AK är mindre och mer kvadratisk i formen, denna variant av kelpie har ett betydligt mer enhetligt utseende. De flesta uppfödare av AK lägger vikt vid utseendet. Röd, brun och svart är det vanligaste färgerna. Tan- färger förekommer men det är relativt ovanligt på AK.
Skillnader i temperamentet är större än man skulle kunna tro, men när man diskuterar detta är det viktigt att komma ihåg att diskussionen bara kan föras på generell basis. Det finns alltid individer som inte passar in i mallen och vi människor uppfattar och beskriver gärna egenskaper på helt olika sätt.
Nåväl, vad som är typiskt för bägge raserna är att de är väldigt glada i människor; reserverade och försiktiga kelpiesar är ovanligt. De har ett livligt temperament och behöver mycket aktivitet för att må bra, om de bara får utlopp för sin energi så har de en utmärkt förmåga att koppla av när ingenting händer. WK är något mer balanserad i sin kontakt med människor än vad AK är och WK är till vardags lite lugnare och stressar sällan. WK är oftast aningen mjukare än AK. I WK- aveln tas hänsyn till att hunden ska kunna arbeta tillsammans med andra hundar vilket lett till att WK är hyfsat trevlig mot andra hundar. En fördel med aveln på vallegenskaper är att den leder till bra koncentration hos hundarna då just den egenskapen är mycket viktig i vallningen. Personligen så tycker jag att AK förlorat lite av koncentrationsförmågan, kanske för att den inte prioriteras på samma sätt i aveln.

Det beror ju såklart vad du tänker göra med hunden, behöver du en vallhund så är WK det enda alternativet då i princip inga AK uppfödare avlar på vallegenskaper. Få AK har de senaste åren startat på något vallprov i Sverige. Bland WK uppfödarna avlar man uteslutande på vallegenskaper och de flesta WK har stamtavlor med enbart godkända vallhundar.
Vill du ställa ut är AK det enda alternativet då WK inte går att ställa ut överhuvudtaget. WK uppfödarna är rörande överens om att det också ska förbli så. För att en WK ska kunna bli champion i någon gren krävs godkänt vallhundsprov istället för utställningsmerit.
Om man är intresserad av bruks och lydnad då? Både AK och WK fungerar alldeles utmärkt till de flesta grenar. Valet är mer en smaksak för var och en vilken variant man föredrar. Ska man arbeta med hunden så är det otroligt viktigt att den tilltänkte valpens föräldrar och även släktingar har de egenskaper som man är intresserad av. I det fallet så ska man nog förlita sig på vad man kan se, alltså försöka få se åtminstone valpens föräldrar i arbete och inte med hull och hår köpa allt som uppfödaren säger.
Ju mer hunden är avlad för arbete desto viktigare att man verkligen har den tid och lust som krävs för att hålla hunden sysselsatt på ett vettigt sätt, detta är ett nog så viktigt skäl när man funderar över sitt val av ras.

Det är tacksamt att träna med en kelpie, de är snabba, smarta, alerta och alltid redo att stå till tjänst. Om man tränat sin hund på ett bra sätt….Kelpie är en relativt självständig hund och arbetar allra bäst om den får arbeta på ett självständigt sätt. Låt gärna hunden ta mycket iniativ i träningen, belöna när hunden gör rätt saker. Det leder till att man med lite finess kan få hunden att tro att den själv styr träningen och det passar de flesta hundar bra, för kelpien passar det ypperligt. Med andra ord så är operantinlärning och klicker ett mycket bra hjälpmedel.
Föremålsintresset bör man bygga upp och utveckla redan under valpstadiet, ofta har kelpiesarna inte så rasande mycket föremålsintresse. För fortsatt träning så är det till stor hjälp om du kan använda föremål som belöning och föremålsintresse är en stor hjälp i träningen av själva momenten i både bruks och lydnad. Så ägna mycket tid åt detta (om det behövs), det kommer att löna sig i framtiden.
Försök att få hunden riktigt intresserad av så många saker som möjligt. Om din kelpie inte är jätteförtjust i saker så är det ofta bra att använda mjuka föremål med ett långt snöre i början. Detta för att kunna leka katt och råtta samt att många kelpiesar föredrar ett visst avstånd till föraren när den leker. Många hundar som inte är så förtjusta i föremål har lite lättare för att komma igång om den får bita i något mjukt och behagligt.
Något som du behöver tänka på och ha en strategi för är skotträningen. Enligt min erfarenhet så är många vallhundar skottfasta som valpar, problemen kommer ofta mellan 1 och 2 år. Vallhundar är generellt sett rätt ljudkänsliga, i synnerhet om man jämför med många bruks och jaktraser. Men problemen är ofta av den art att de går att träna bort. Hursomhelst så får man vänja hunden försiktigt och successivt vid skott. Har hunden inga problem så ska man i alla fall ta det lite lugnt och inte skjuta allt för mycket då dessa hundars otroligt snabba uppfattningsförmåga lätt leder till att de av misstag förknippar skotten med något obehagligt.